Svenskt Näringsliv

Det var Anna Danielsson Öberg, som i journalistdelen av jubileumskonferensen, tyckte att ett genomgående drag i Röster om lönebildning och medling var en oro för att anslutningsgraden bland såväl fack som arbetsgivarorganisationer riskerar att bli för låg.

Den svenska modellen bygger på att avtalsvägen lösa ett antal frågor som man i andra länder löser lagstiftningsvägen. Den modellen ger en ökad flexibilitet och möjlighet till branschanpassning. Reglerna kan också lätt ändras eller anpassas av de som har örat mest mot rälsen i dessa sammanhang, nämligen parterna.

Sverige har haft en unik hög anslutningsgrad, som är i sjunkande. Det finns naturligtvis många olika förklaringar till att det är så. Men det viktiga är att alla inblandade måste bli bättre på att förklara fördelarna med den svenska modellen. Utöver det måste självklart de erbjudanden som vi som fackliga organisationer har vara attraktiva. Det räcker dock inte, eftersom de bilder som sprids idag lätt drar alla fackliga organisationer över en kam och gärna utmålar facken som omoderna och utvecklingsfientliga. Det skapar inte direkt en god grundval för ett bra rekryteringsarbete.

Ingvar Persson, ledarskribent på Aftonbladet, pekade på att partsförhållanden handlar om att hantera en konlikt där det finns olika intressen och olika uppdragsgivare. För att klara det krävs en sund portion respekt för motparten.

Jag tycker att den respekten saknas när debattekniken går ut på att klistra olika förklenande omdömen om motparten. Det skulle vara välgörande om Svenskt Näringsliv, med sina många marknadsföringsmiljoner i bagaget, också kan gå ut och plädera för vikten av medlemskap . Samtidigt kan man mycket väl peka på att det finns olika åsikter mellan parterna, vilket ju är själva grundvalen för att det finns olika parter. Men det är viktigt att klargöra att det inte endast är med attityden att "mina åsikter är moderna och dina är omoderna"  som vi lockar människor att bli medlemmar i de fackliga organisationerna.

Det är en gemensam utredning mellan PTK och Svenskt Näringsliv, rapport om Las, som bygger på ett stort antal telefonintervjuer med arbetsgivar- och fackrepresentanter där resultaten presenteras.

Förutom den stora samstämmigheten är det, tycker jag, väldigt intressant att konstatera att arbetsgivarna ofta är ännu mer positiva än facken.  Så t.ex. säger 90 procent av arbetsgivarna mot 72 procent av fackrepresentanterna att de hade en samsyn om behovet av en driftsinskränkning. Det tyder ju inte direkt på att arbetsgivarna skulle, som de gärna vill utmåla det, vara den svagare parten.

Det som var svårast att komma överens om var vilka som skulle sägas upp. Vanligast var att komma överens om en avtalsturlista. Avtalsturlistan ger möjlighet till avsteg från turordningsreglerna och därmed den flexibilitet som Svenskt Näringsliv hävdar att dessa regler förhindrar. Men om det nu är vanligt i verklighetens Sverige - varför fortsätta att köra den utnötta refrängen?

Ersättningen till de arbetslösa tyckte bara 7 procent av arbetsgivarna var det svåraste att komma överens om. Det resultatet ger inte heller stöd åt Svenskt Näringslivs åsikter att den ekonomiska ersättningen till de uppsagda inte är rimlig.

Den här rapporten borde en gång för alla kunna lägga okunnighet och osakliga debattmetoder åt sidan. Från vår sida har vi aldrig känt igen oss i den svepande kritik som förekommit.

Verkliga problem som framförs i en sansad debatt har vi aldrig haft några problem att analysera och lösa genom t. ex. förhandlingar. Men att köra gamle biskop Tegnérs metod med att låta ett höjt röstläge kompensera för svaga argument är inget som imponerar på en seriös part på arbetsmarknaden.

Arbetsgruppen tillsätts gemensamt av Förhandlings- och Samverkansrådet PTK, där Civilekonomerna är medlem, och Svenskt Näringsliv. En central uppgift för gruppen är att stämma av tillämpningen av turordningsreglerna inom ett antal branscher.  En jämförelse med hur det ser ut i några jämförbara länder står också på dagordningen.

Det är glädjande att ställningskriget nu går in i en fas där vi parter gemensamt söker utreda hur det ser ut. Den ensidiga propagandan från näringslivets organisationer är inte den modell som skapar ett fruktbart samtalsklimat.

Förhoppningsvis går det nu att reda ut vad som är problem och vad som är missuppfattningar i denna fråga. Vi ska göra vad vi kan för att få material och underlag till en saklig diskussion.

För att kommentera - klicka på rubriken!

De nytecknade avtalen inom industrin är på 18 månader med två lönerevisioner om tillsammans lägst 2,6% i löneökning för perioden. Dessutom ska 0,2% av lönesumman per år avsättas till kompetensutveckling (dvs 0,3% totalt under perioden) och ytterligare en månad med föräldralön (utfyllnad av föräldrapenningen) ges till föräldralediga. För Akademikernas del finns också enligt avtalet den nya möjligheten att lokalt träffa  kollektivavtal om att en annan lönemodell nämligen helt lokal lönebildning utan löneökningssiffror angivna och med individuell lönesättning efter lönesamtal. Det krävs dock att det finns lokal akademikerförening på arbetsplatsen och att man träffar ett särskilt avtal om saken. På detta sätt ges en möjlighet att testa om arbetsgivarnas fagra ord om lokal lönebildning och nollavtal fungerar i praktiken inom industrisektorn.

Det som kanske överraskade en smula var att IF Metall inte var med i båten och träffade avtal samtidigt. Redan i fredags kom ju beskedet att man lagt ner förhandlingarna och skickat hem sin delegation samtidigt som Sveriges Ingenjörer och Unionen förhandlade vidare för fullt.  Många har också reagerat på att det nu tycks som en spricka har uppstått mellan LO-förbunden å ena sidan och TCO- och Saco-förbunden å andra sidan. 

Man påstår att det väletablerade och framgångsrika fackliga samarbetet inom industrin, som lett till ett sammanhållet Industriavtal och reallöneökningar i lång följd av år, nu skulle vara ett minne blott. Är det korrekt?

Njaej, är mitt enkla svar på den frågan. Visst har tjänstemännen och Saco nu gått före och för första gången tecknat avtal utan att vänta på IF Metall och LO-förbunden. Detta är unikt. Men årets avtalsrörelse är också rätt unik. Exempelvis genom att Sveriges ekonomi nu är så tudelad. Delar av landet är dessutom hårdare märkt av konjunkturen än andra. Stora delar av industrin går  fortfarande uruselt (särskilt tillverknings- och exportindustrin) samtidigt som andra delar går bra (exempelvis råvaruindustrin). Hemmamarknaderna, dvs handels- och tjänstesektorerna, går riktigt bra, delvis på grund av regeringens stimulansåtgärder som gör att vanligt folk har mer pengar i plånboken att röra sig med.  Det har med andra ord inte varit särskilt lätt för parterna att enas om hur stort löneökningsutrymme den svenska ekonomin tål. Speciellt inte om man har industrin som utgångspunkt.

Varför tecknade då inte IF Metall också avtal i lördags natt tillsammans med tjänstemännen och akademikerna? 

Det finns, som jag kan se det, främst tre skäl: 

1) Den främsta orsaken till detta är LO:s strikta påbud om avtalssamordning mellan sina medlemsförbund. Inom LO var man uppenbarligen livrädda för att få ett för lågt satt "märke" från Industrin som resten av arbetsmarknaden skulle tvingas ärva.  Istället har man centralt från LO tagit det taktiska beslutet att låta handeln försöka få till ett märke  som kan gälla för LO-området och som är högre än vad man hade kunnat pressa fram på industrins område.

2) Den andra faktorn är frågan om kringgående av företrädelserätten genom inhyrning via bemanningsföretag. Frågan har topp-prioritet för LO-förbunden, särskilt inom industrin, samtidigt som man var långt ifrån en samsyn mellan parterna hur man ska hantera frågan.

3) Den tredje viktiga frågan var avtalsperiodens längd.  LO  var inte intresserade av att inom industrin acceptera en avtalsperiod som avvek från det gängse dvs, två eller tre år med en stor sammanhållen avtalsrörelse inför nytt avtal. Man ser hellre en sammanhållen avtalsrörelse på vårkanten, där industrin går i täten, och vill helst ha ett 22 månaders-avtal.

Har de träffade avtalen inom industrin inneburit att det nu satts ett så kallat märke på 2,6%?

Njaej, är mitt enkla svar även på denna fråga. Det betyder att man enats om en löneökningstakt som industrin tål att hålla för de närmaste 18 månaderna för tjänstemän och akademiker. Inget annat. Nya avtal som träffas framöver kan bli på både kortare och längre avtalstid än de 18 månader som man enats om inom industrin. Procentsatsen för löneökningarna kan därför bli både högre eller  lägre för andra avtalsområden och för andra grupper beroende på avtalstid. Inom handeln, som nu är på tapeten i och med Handelsanställdas förbunds varslade strejk inför påsken, finns också andra viktiga frågor att lösa som till exempel rätten till heltid, en viktig fråga för LO-förbunden generellt.

De närmaste dagarna kommer vi att bli varse om avtalssamordningen inom Svenskt Näringsliv gör det möjligt för Svensk Handel att teckna avtal med Handelsanställdas förbund eller om man måste avvakta en överenskommelse med IF Metall inom industrin. Och i så fall på vilken nivå detta avtal inom handeln kommer att hamna på?

Min gissning är att vi kommer slippa strejk inom handeln eftersom man kommer att träffa avtal innan dess. Detta avtal kommer dessutom troligen mer får effekten av ett märke för framtida avtal än de två avtal som redan tecknats inom industrin. Detta både för LO-området och för tjänstemän och akademiker.  Jag gissar också att vi kommer att se längre avtalsperiod inom handeln och dessutom med löneökningsnivåer på en  högre nivå än industrins 2,6%. Vad tror ni?