lönebildning
Oj vad det tjatas...
Tänk att de orkar... I dagens GP finns ytterligare en i raden av alla de debattartiklar med avsändare Svenskt Näringsliv där man hamrar in sitt enformiga budskap om att avstå från centralt avtalade löneökningar i år och istället avtala om helt lokal lönebildning ute på företagen.
Låt mig därför återigen påminna om hur vi ser på saken: gärna lokal lönebildning där de enskilda medarbetarna lönesätts utifrån prestation och kompetens. Men med en centralt angiven stupstock som försäkring i botten som ger reallöneökningar i stort. Mer om detta kan läsas i den utmärkta SvD Brännpunkt-artikeln från förra veckan skriven av sex Saco-förbund, däribland Civilekonomerna.
Lokal lönebildning fungerar inte!
I lördagens Svenska Dagbladet kunde man läsa en debattartikel med rubriken "Lokal lönebildning fungerar inte". I artikeln beskriver Civilekonomernas förhandlingschef Claes Oldin tillsammans med företrädare från Sveriges Ingenjörer, Jusek, Naturvetarna, Akademikerförbundet SSR och Psykologförbundet varför helt lokal lönebildning ännu inte fungerar väl i praktiken och varför Saco-förbunden inte vill ha helt sifferlösa kollektivavtal.
I grunden gillar vi ju lokal lönebildning med individuell lönesättning utifrån individens prestation och kompetens. Men det förutsätter att den lokala löneprocessen fungerar väl och att arbetsgivarna på såväl central som lokal nivå är villiga att, hand i hand med våra lokala fackliga företrädare, ta sitt ansvar för detta. Tills dess att så är fallet kommer vi att fortsätta kräva löneökningssiffror i de avtal vi tecknar.
SKL:s linje för avtalsrörelsen fastslagen... inklusive motvillig bloggare?
SKL slår fast att de vill ha långsiktiga avtal för att på så sätt värna välfärden och skapa stabilitet och trygghet inom kommunerna och landstingen. Inte heller de offentliga arbetsgivarna vill ha några löneökningssiffror fastställda i de centrala löneavtalen. Istället vill man att löneökningarna helt bestäms på lokal nivå. Så långt ligger dessa krav i linje med vad arbetsgivarna inom den privata sektorn sedan länge skanderat.
För Civilekonomernas del innebär inte detta någon skillnad gentemot nuvarande avtal eftersom vi redan idag har sifferlösa avtal med lokal lönebildning inom kommunerna och landstingen precis som inom statliga sektorn.
SKL betonar alltså långsiktighet och stabilitet i sina avtalskrav. Man önskar, tillsammans med de fackliga motparterna, "ta ett gemensamt ansvar för att teckna långsiktiga avtal som ger förutsättningar att skydda och utveckla välfärdssektorn och samtidigt värna jobben" säger Anders Knape som är ordförande i SKL. Samtidigt läser jag idag i tidningen Lag & Avtals särskilda nyhetsbrev om avtalsrörelsen att Anders Weihe från Teknikarbetsgivarna, uttalar sig om att det bara kan bli fråga om ett kort avtal denna gång eftersom "det inte finns utrymme för konstruktiva förhandlingar" med motparten. Intressant att man har så olika syn på hur kollektivavtalsförhandlingar mellan två jämbördiga förhandlingsparter ska gå till...
En lustig detalj är att SKL också i samband med presentationen av sina avtalskrav också stolt meddelar att man kommer att vara öppnare än någonsin i den kommande avtalsrörelsen. Det är nämligen så att SKL:s förhandlingsordförande Ingela Gardner Sundström ska öppna en egen avtalsblogg... Undrar just var SKL fått den lysande idén ifrån?! Det verkar dock inte som om den nya bloggerskan är särdeles van vid bloggmediet. Hon kan inte ens nämna någon favoritblogg och mellan raderna tycks hon inte heller överförtjust i tanken på att hon själv ska blogga...
Jag kan lova att den här avtalsrörelsebloggerskan (jag själv alltså) brinner desto mer för bloggandet. Förhoppningsvis är detta också något som ni, kära läsare, märker.
"Industrin sätter märket"
Vad man menar är att det i första hand ska vara den internationellt konkurrensutsatta delen av arbetsmarknaden, det vill säga i första hand tillverkningsindustrin, som ska gå före de andra branscherna och avgöra vilken kostnadsnivå och hur höga löneökningar som arbetsmarknaden i stort klarar av. Industrin ska alltså ta ansvar för lönebildningen i samhället. Denna har uppfattning har både arbetsgivare- och arbetstagarorganisationer länge varit överens om.
Av tradition är det alltså inom industrisektorn förhandlingarna påbörjas och också slutförs först. Resten av arbetsmarknaden bevakar med spänning hur avtalskraven läggs fram och hur yrkandena ser ut. Man följer sedan förhandlingarna inom industrin med stort intresse. Först när Teknikarbetsgivarna och Facken inom industrin slutit gemensamt avtal på detta område, och alltså kommit överens om hur höga lönepåslagen får bli, kan man på allvar gå vidare med förhandlingarna inom de andra branscherna.
Så har det sett ut avtalsrörelse efter avtalsrörelse. Kommer det att se likadant ut även i 2010 avtalsrörelse? Tja, det visar sig tids nog! Tillverkningsindustrin är ju en sektor som drabbats extra hårt av lågkonjunkturen. Det skulle kunna vara så att andra delar av arbetsmarknaden, som inte drabbats lika hårt av nedgången, är modigare denna gång och vågar gå före industrin. Vågar ta ansvar för lönebildningen.
Civilekonomernas och min uppfattning är att det är bra om den internationellt konkurrensutsatta sektorn tar ut riktningen för löneökningarna. Men det finns idag fler sektorer än tillverkningsindustrin som är internationellt konkurrensutsatta… Frågan är dock om dessa sektorer vågar?
Hur höga löneökningar tål samhällsekonomin?
Under några timmar på förmiddagen idag deltog en rad företrädare från den fackliga världen, arbetsgivareorganisationer, opinionsbildare och andra lönepolitiskt intresserade i ett lönebildningsseminarium i Stockholm i TCO:s regi. På talarlistan fanns bl a vice riksbankschefen Barbro Wickman-Parack och Göran Hjelm från Konjunkturinstitutet.
Det bestående minnet för min del från seminariet kommer vara slutsatsen att det vore samhällsekonomiskt oansvarigt med 0% löneutveckling under 2010, något som just nu samstämmigt förespråkas av arbetsgivarna.
Varför vore det oansvarigt? Enligt vice riksbankchefen Barbro Wickman-Parack så är det nu främst hushållen, genom en ökad privatkonsumtion som ska hjälpa till att lyfta Sverige vidare upp ur lågkonjukturen. Och vilka har möjlighet att konsumera mer? Jo de som har jobb. Då arbetslösheten fortfarande är hög, och förväntas öka ytterligare under 2010 enligt Riksbankens prognos, så måste de som är i arbete få mer pengar att röra sig med. Ergo: det krävs reallöneökningar! Således skulle det samhällsekonomiskt mest ansvariga sättet att agera på framöver vara att erbjuda löntagarna goda lönehöjningar, på en alldeles lagom nivå för att stimulera efterfrågan och privatkonsumtionen men inte för hög nivå för att påverka inflationen så att den sticker över Riksbankens 2%-mål.
Konjunkturinstitutet har i sin senaste lönebildningsrapport kalkylerat med olika nivåer på löneökningar och vilka effekter dessa skulle få på samhällsekonomin. Deras rekommendation är att en löneökningstakt på 1,0 - 2,5% per år under 2010-2012 bäst skulle främja BNP-tillväxten och sysselsättningen.
I detta perspektiv ter sig Facken inom industrins ingångsvärde på 2,6% i löneökning under 2010 som högst rimligt inför vårens avtalsdiskussioner.
Avtalsrörelsen 2010 - vad är det för särskilt denna gång?
En viktig sak som skiljer den kommande avtalsrörelsen från de senaste (år 2001, 2004 och 2007) är att Sverige den senaste 18-månadersperioden varit hårt drabbat av den globala finanskrisen och dess effekter.
Vi står nu mitt inne i en djup lågkonjunktur med varsel och uppsägningar som vardagsmat. Lågkonjunkturen har dock slagit väldigt ojämnt. Värst drabbad är den internationellt konkurrenssatta industrisektorn, den som traditionellt är stöttan i den svenska lönebildningen. Att bilindustrin i västsverige, med alla sina underleverantörer drabbats hårt har fått effekter för hela denna geografiska region. Andra branscher som starkt påverkats av lågkonjunkturen är skogsindustrin, telekomsektorn, finansbranschen och bemanningsbranschen. Vissa branscher har, å andra sidan, knappt alls påverkats av nedgången. Jag tänker då främst på ”hemmamarknaderna”, dvs handels- och tjänstesektorn men också på IT-branschen. Trots nedgång i den globala ekonomin måste folk fortfarande äta mat och köpa kläder och man unnar sig gärna lite extra guldkant i hemmatillvaron om man nu ändå inte kan åka på utlandssemester.
Under denna lågkonjunktur har skillnaden mellan de som har jobb och de som står utanför jobb blivit extra tydlig. De som har jobb har gynnats av en ekonomi utan inflation, på gränsen till deflation, vilket gjort att lönehöjningarna som givits faktiskt slagit igenom i lönekuvertet. Regeringen har också genomfört ett omfattande jobbavdrag i flera omgångar vilket märkts i den privata ekonomin för flertalet yrkesverksamma. Samtidigt har det blivit svårare att få nytt jobb för de som blivit med sitt jobb, tuffare krav på de sjukskrivna att ta sig tillbaka till arbetsmarknaden och tuffare villkor på arbetsmarkanden för de som har ett jobb. Jag tänker på de många neddragningsprocesserna som minskat personalstyrkorna i företagen, renodlat och slimmat organisationerna. Trycket på varje enskild anställd att leverera är hårt. Tålamodet hos de flesta arbetsgivare med en person som inte helt passar in i mallen är idag också betydligt kortare än tidigare. Det är något jag tydligt märker av i mitt jobb som ombudsman.
De som räknat säger att under 2010 kommer sisådär 500 kollektivavtal att förhandlas om. Sammanlagt berörs ungefär 3 miljoner anställda. Ungefär hälften av dessa kollektivavtal är arbetaravtal (LO-området) och hälften tjänstemannaavtal (TCO- och SACO-området). Civilekonomerna, som har medlemmarna spridda över alla tänkbara branscher och i alla sektorer, deltar aktivt i förhandlingen av ett tjugotal av dessa tjänstemannaavtal. Vi gör det dock alltid efter samordning med andra fackliga organisationer.
Aldrig tidigare har vi upplevt att både arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan är så samordnade internt vad gäller avtalskraven. Hela LO, både de kvinnodominerade och de mansdominerade förbunden, står exempelvis enade bakom de avtalskrav som presenterades den 2/11.
Lika samordnade är arbetsgivarsidan inom Svenskt Näringsliv och Almega i sin syn att man vill ha sk nollavtal utan löneökningssiffror inskrivna i de centrala löneavtalen. I stället vill man att lönebildningen ska ske lokalt. Denna syn trummas sedan månader tillbaka enhälligt ut i debattartiklar, tv-soffor och pressmeddelanden. Även arbetsgivarna på den kommunala och statliga sidan, SKL och Arbetsgivarverket, har nu också förklarat sig vilja ha nollavtal med lokal lönebildning. Så ser löneavtalen redan ut för SACO-förbunden men man önskar alltså träffa liknande avtal även med TCO och LO-förbunden.
Det fackliga samarbetet inom industrisektorn har också presenterat sina gemensamma avtalskrav som innebär ettårigt avtal med löneökning på 2,6%.
Inom SACO och TCO-sidan samordnar vi oss i olika konstellationer inom privata och offentliga sektorn beroende på bransch, exempelvis Industriområdet, Handels- och tjänstesektorn, IT och Telekomområdet och Finansiella tjänster (Bank- Finans och Försäkringsbranscherna).
2010 är också ett valår och alla partierna ligger nu i startgroparna att kicka igång sina valkampanjer. Att arbetsmarknads- och sysselsättningsfrågor då kommer varaextra mycket i fokus på den politiska agendan är en inte särskilt kvalificerad gissning. Detta har tydligt märkts redan nu under hösten vid de politiska partiernas stämmor.
Senaste inläggen
Bloggare
-
Benny Johansson förbundsdirektör
