• warning: preg_match() [function.preg-match]: Compilation failed: disallowed Unicode code point (>= 0xd800 && <= 0xdfff) at offset 1811 in /home/civiense/public_html/sites/all/modules/contrib/ctools/includes/cleanstring.inc on line 157.
  • warning: preg_match() [function.preg-match]: Compilation failed: disallowed Unicode code point (>= 0xd800 && <= 0xdfff) at offset 1811 in /home/civiense/public_html/sites/all/modules/contrib/ctools/includes/cleanstring.inc on line 157.
  • warning: preg_match() [function.preg-match]: Compilation failed: disallowed Unicode code point (>= 0xd800 && <= 0xdfff) at offset 1811 in /home/civiense/public_html/sites/all/modules/contrib/ctools/includes/cleanstring.inc on line 157.
  • warning: preg_match() [function.preg-match]: Compilation failed: disallowed Unicode code point (>= 0xd800 && <= 0xdfff) at offset 1811 in /home/civiense/public_html/sites/all/modules/contrib/ctools/includes/cleanstring.inc on line 157.

LO

Ojämställd eller felavlönad?

Benny Johanssons bild
tis, 2011-07-12 12:59 av Benny Johansson
LO kommer att driva kravet på jämställda löner i den kommande avtalsrörelsen. Det kom fram i Almedalen när avtalsrörelsen diskuterades. När Civilekonomerna talar om osakliga löneskillnader menar vi förhållandet att män och kvinnor lönesätts olika i lika eller likvärdigt arbete. LO talar om strukturella löneskillnader, och det är inte samma sak.

De strukturella löneskillnaderna gör att kvinnodominerade yrken har en lägre lönenivå än mansdominerade. Lönesättningen måste dock ytterst bero på befattningarnas krav på utbildning, kompetens, erfarenhet, svårighetsgrad mm. Att sätta ett direkt likhetstecken mellan olika yrken utan denna analys underlättar inte arbetet för en relevant lönesättning. Det finns då inget material som säger att lönesättningen är felaktig i ett sakligt perspektiv.

Kostnaderna för att höja stora grupper relativt andra på en och samma gång blir väldigt höga. Det är sannolikt ett skäl till att det arbetet hittills inte lett till någon påtaglig förändring av relativlönerna. En grupp som tycks vara på väg att lyckas med detta är sjuksköterskorna. Det arbetet förtjänar att studeras av de som önskar ändra sin grupps relativa lön.

Extra satsningar utöver ett angivet utrymme är naturligtvis en metod som innebär att kostnaderna inom den sektorn ökar. Ofta talar vi om grupper i offentlig tjänst. Sådana satsningar riskerar i slutändan att leda till att det "märke" som sätts inom industrin blir överspelat. Då faller syftet med Industriavtalet och risken är en inflationsekonomi. Det gynnar ingen.

Andra sektorer kan inte heller "avstå" från pengar. Det finns inga hemliga rör mellan branscherna,  som jag tror Anders Weihe (förhandlingschef på Teknikföretagen) sa,  i ett panelsamtal i Almedalen.

Industriavtalet sades upp av Teknikarbetsgivarna bl.a. av det skälet att de upplevde att deras tak blev en annans golv. Nu finns det ett nytt Industriavtal på  plats. Det är viktigt att den internationellt konkurrensutsatta industrin och tjänstesektorn definierar vilken löneökningstakt som landets konkurrenskraft tål. Allt annat är dåligt hur välmenande syften man än anser sig ha.

 

 

 

Fackförbund som ökar och fackförbund som minskar - medlemsmässigt.

Benny Johanssons bild
mån, 2011-01-31 15:24 av Benny Johansson
Hur det gick för de olika fackförbunden med medlemsutvecklingen 2010 är intressant läsning så här års. Av de tre centralorganisationerna var det bara Saco som ökade sitt samlade medlemstal 2010.

Det är LO-tidningen som först rapporterar den samlade utvecklingen. Bland LO:s medlemsförbund minskade samtliga sitt medlemstal under 2010. Den totala minskningen blev - 2,4 procent. Transport minskade minst, med - 0,2 procent, och GS mest med - 6,6 procent. Att LO-förbunden minskar hänger naturligtvis också samman med strukturomvandling och konjunktur. Att IF Metall påverkas medlemsmässigt av att 50 000 arbeten för metallare försvinner i lågkonjunkturen är knappast förvånande. Själva säger de att de behåller sin organisationsgrad.

TCO-förbunden minskar också [med - 0,4 procent], men Lärarförbundet [+ 2,7 procent], Journalistförbundet [+ 1,9 procent] och Vårdförbundet [+ 1,1 procent]ökar. Även Lärarnas Riksförbund, som är med i Saco, ökar.

 Det största tjänstemannaförbundet Unionen har tappat strax under 4000 medlemmar, vilket är - 0,7 procent.  Även några av TCO-förbunden påverkas av strukturförändringar. Inom t.ex. bank och finans ökar akademikergrupperna och det påverkar Finansförbundets medlemstal.

Saco-förbunden ökade med 2,1 procent. Civilekonomerna ökade näst mest med 5,1 procent. Akademikerförbundet SSR ökade mest med 5,8 procent.

Det är naturligtvis roligt att Civilekonomerna åter tillhör de förbund som växer kraftigast i Saco, och därmed på hela den svenska arbetsmarknaden. Vi har också glädjande bra siffror när det gäller medlemmarnas nöjdhet med den service vi ger. Det finns naturligtvis ett samband mellan dessa båda saker.

Samtidigt är det lätt att instämma i vad Saco:s ordförande, Anna Ekström, säger i sin kommentar: Vi behöver en stark fackföreningsrörelse för att hålla uppe den svenska modellen som helt bygger på att vi har många medlemmar och kan teckna kollektivavtal.

Proppen har äntligen släppt - Kollektivavtal klara inom tjänstesektorn

Gästs bild
tors, 2010-05-27 16:12 av Gäst
Så kan då äntligen en lång avtalsförhandlingsvår snart läggas till handlingarna. Maken till segdragen avtalsrörelse har nog aldrig tidigare skådats. Den senaste månaden har förhandlingarna för akademiker och tjänstemän koncentrerats till handeln och tjänstesektorn. Nu ser vi äntligen resultat!

Förra veckan tecknades ett kollektivavtal för IDEA-området dvs för tjänstemän anställda inom ideella organisationer. Efter detta avtal har förhandlingarna inom tjänstesektorn äntligen lossnat.

Igår kom så äntligen beskedet att man efter medlarbud fått till nya kollektivavtal för de  stora och viktiga områdena Svensk Handel och Almega Tjänsteföretagen/Medieföretagen. De gamla avtalen löpte ut redan sista april så det var verkligen inte en dag för sent.  Många långa timmar har spenderats vid förhandlingsborden de senaste veckorna.

Vad innehåller då avtalen? Har det blivit så mycket bättre än de tidigare slutna avtalen?  Nej, är det enkla svaret på den frågan. Den enormt hårda samordningen inom Svenskt Näringsliv har omöjliggjort några större avvikelser ifrån tidigare fastslaget "märke". I stort sett följer man alltså de riktlinjer och löneökningsnivåer som tidigare dragits upp inom industrin. Avtalen löper dock på två år (till skillnad från industrins 18 eller 22 månader) och löper från 1/5 2010 till 30/4 2012.  Avtalen ger en löneökning om totalt 3,5% för två år uppdelat på två lönerevisioner med lönerevisiondatum första juli varje år. Läs mer om de nytecknade kollektivavtalen på www.civilekonomerna.se

Avtalsrörelsen är långt ifrån över. Ännu återstår exempelvis att förhandla inom den statliga sektorn. Cecilia Axelsson, arbetsmarknadsjournalist på SvD och E24  gjorde dock häromveckan ett försök att sammanfatta årets avtalsrörelse. Hon förutspår att utvärderingarna och uppföljningen av årets avtalsrörelse kommer att bli minst lika spännande som själva förhandlingarna. Jag håller helt med henne. Det finns en hel del att fundera över och utvärdera. Vad betyder det till exempel för de framtida förhandlingarna att Teknikföretagen ensidigt sa upp det viktiga Industriavtalet så snart årets nya avtal var i hamn? Och vad innebär det för framtiden att man träffade avtal med tjänstemän och akademiker före LO-förbunden inom industrin? Det har i vart fall skapat stark upprördhet hos LO.

Som sagt.  Uppföljningen och utvärderingen kommer bli spännande... Och snart är det ju dags att förhandla igen! Bara 16 månader kvar nu tills de första avtalen inom industrin löper ut.  Nu har vi ju ångan uppe så det finns ingen anledning att vila för länge....

 

 

 

Nytecknade avtal inom industrin och varsel om konflikt inom handeln

Gästs bild
tis, 2010-03-23 17:45 av Gäst
Det blev en händelserik helg och en lika dramatisk start på den nya veckan. Vid tvåtiden i lördags natt kom beskedet att Sveriges Ingenjörer (som företräder Saco-förbunden) och Unionen träffat kollektivavtal med Teknikarbetsgivarna och Industri & Kemi-gruppen. IF Metall har dock inte tecknat avtal ännu och därför varslade LO-förbundet Handels i måndags om strejk inför påskhandeln i syfte att trycka på i avtalsförhand-lingarna inom handelssektorn och, indirekt, i industriförhandlingarna .

De nytecknade avtalen inom industrin är på 18 månader med två lönerevisioner om tillsammans lägst 2,6% i löneökning för perioden. Dessutom ska 0,2% av lönesumman per år avsättas till kompetensutveckling (dvs 0,3% totalt under perioden) och ytterligare en månad med föräldralön (utfyllnad av föräldrapenningen) ges till föräldralediga. För Akademikernas del finns också enligt avtalet den nya möjligheten att lokalt träffa  kollektivavtal om att en annan lönemodell nämligen helt lokal lönebildning utan löneökningssiffror angivna och med individuell lönesättning efter lönesamtal. Det krävs dock att det finns lokal akademikerförening på arbetsplatsen och att man träffar ett särskilt avtal om saken. På detta sätt ges en möjlighet att testa om arbetsgivarnas fagra ord om lokal lönebildning och nollavtal fungerar i praktiken inom industrisektorn.

Det som kanske överraskade en smula var att IF Metall inte var med i båten och träffade avtal samtidigt. Redan i fredags kom ju beskedet att man lagt ner förhandlingarna och skickat hem sin delegation samtidigt som Sveriges Ingenjörer och Unionen förhandlade vidare för fullt.  Många har också reagerat på att det nu tycks som en spricka har uppstått mellan LO-förbunden å ena sidan och TCO- och Saco-förbunden å andra sidan. 

Man påstår att det väletablerade och framgångsrika fackliga samarbetet inom industrin, som lett till ett sammanhållet Industriavtal och reallöneökningar i lång följd av år, nu skulle vara ett minne blott. Är det korrekt?

Njaej, är mitt enkla svar på den frågan. Visst har tjänstemännen och Saco nu gått före och för första gången tecknat avtal utan att vänta på IF Metall och LO-förbunden. Detta är unikt. Men årets avtalsrörelse är också rätt unik. Exempelvis genom att Sveriges ekonomi nu är så tudelad. Delar av landet är dessutom hårdare märkt av konjunkturen än andra. Stora delar av industrin går  fortfarande uruselt (särskilt tillverknings- och exportindustrin) samtidigt som andra delar går bra (exempelvis råvaruindustrin). Hemmamarknaderna, dvs handels- och tjänstesektorerna, går riktigt bra, delvis på grund av regeringens stimulansåtgärder som gör att vanligt folk har mer pengar i plånboken att röra sig med.  Det har med andra ord inte varit särskilt lätt för parterna att enas om hur stort löneökningsutrymme den svenska ekonomin tål. Speciellt inte om man har industrin som utgångspunkt.

Varför tecknade då inte IF Metall också avtal i lördags natt tillsammans med tjänstemännen och akademikerna? 

Det finns, som jag kan se det, främst tre skäl: 

1) Den främsta orsaken till detta är LO:s strikta påbud om avtalssamordning mellan sina medlemsförbund. Inom LO var man uppenbarligen livrädda för att få ett för lågt satt "märke" från Industrin som resten av arbetsmarknaden skulle tvingas ärva.  Istället har man centralt från LO tagit det taktiska beslutet att låta handeln försöka få till ett märke  som kan gälla för LO-området och som är högre än vad man hade kunnat pressa fram på industrins område.

2) Den andra faktorn är frågan om kringgående av företrädelserätten genom inhyrning via bemanningsföretag. Frågan har topp-prioritet för LO-förbunden, särskilt inom industrin, samtidigt som man var långt ifrån en samsyn mellan parterna hur man ska hantera frågan.

3) Den tredje viktiga frågan var avtalsperiodens längd.  LO  var inte intresserade av att inom industrin acceptera en avtalsperiod som avvek från det gängse dvs, två eller tre år med en stor sammanhållen avtalsrörelse inför nytt avtal. Man ser hellre en sammanhållen avtalsrörelse på vårkanten, där industrin går i täten, och vill helst ha ett 22 månaders-avtal.

 

Har de träffade avtalen inom industrin inneburit att det nu satts ett så kallat märke på 2,6%?

Njaej, är mitt enkla svar även på denna fråga. Det betyder att man enats om en löneökningstakt som industrin tål att hålla för de närmaste 18 månaderna för tjänstemän och akademiker. Inget annat. Nya avtal som träffas framöver kan bli på både kortare och längre avtalstid än de 18 månader som man enats om inom industrin. Procentsatsen för löneökningarna kan därför bli både högre eller  lägre för andra avtalsområden och för andra grupper beroende på avtalstid. Inom handeln, som nu är på tapeten i och med Handelsanställdas förbunds varslade strejk inför påsken, finns också andra viktiga frågor att lösa som till exempel rätten till heltid, en viktig fråga för LO-förbunden generellt.

De närmaste dagarna kommer vi att bli varse om avtalssamordningen inom Svenskt Näringsliv gör det möjligt för Svensk Handel att teckna avtal med Handelsanställdas förbund eller om man måste avvakta en överenskommelse med IF Metall inom industrin. Och i så fall på vilken nivå detta avtal inom handeln kommer att hamna på?

Min gissning är att vi kommer slippa strejk inom handeln eftersom man kommer att träffa avtal innan dess. Detta avtal kommer dessutom troligen mer får effekten av ett märke för framtida avtal än de två avtal som redan tecknats inom industrin. Detta både för LO-området och för tjänstemän och akademiker.  Jag gissar också att vi kommer att se längre avtalsperiod inom handeln och dessutom med löneökningsnivåer på en  högre nivå än industrins 2,6%. Vad tror ni? 

 

Sista förhandlingsrycket: Blir det ett, två eller tre "märken"? Eller inget alls?

Gästs bild
fre, 2010-03-19 16:13 av Gäst
Nu i helgen är sista chansen att komma överens om nya avtal inom såväl industrin som inom handelssektorn för att undvika varsel om konflikt inför påskhelgen. Klockan tickar allt snabbare...

Tjänstemännen och akademikerna inom Teknikavtalet träffar nu återigen OpO  under eftermiddagen för att, med stor sannolikhet, få en tredje hemställan om nytt avtal att ta ställning till. Man har också sina delegationer inkallade hela fredag eftermiddag och kväll och mycket talar därför för att man är nära ett nytt avtal. UPPDATERING: Ett nytt avtal verkar vara på gång redan nu ikväll fredag. Se artikel i GP ikväll.

Förhandlingarna med LO-sidan och IF Metall verkar däremot, enligt tidningen Lag & Avtals nyhetsbrev i eftermiddags, återigen ha gått i stå. Man har inte fått någon ny hemställan från OpO  idag, som förväntats, och har därför istället skickat hem hela sin förhandlingsdelegation. På Livsmedelsföretagens avtalsområde har dessutom LO-förbundet Livs idag varslat om konflikt med verkan från den 1:a april, dvs skärtorsdagen. Nu börjar det alltså brännas!

Samtidigt väntar inom Handels område den sk "Heta helgen" då man måste göra upp om nytt avtal för att förhindra konfliktvarsel till påsken. Under veckan har Svensk Handels vd Dag Klackenberg flera gånger uttalat sig om huruvida han kommer vänta ut att industrin "sätter märket" eller inte. Klackenberg menar att i så fall måste industrin också leverera ett "märke" i tid (och i nivå)  som är möjligt att följa. Så har uppenbarligen inte skett i år. Av detta skäl kommer man inom handeln heller inte känna sig bundna av något "märke" utan att förhandla fritt utifrån vad som är rimligt för branschen i syfte att uppnå ett nytt avtal i tid för att undvika konflikt.

 Så långt allt gott och väl. Men vad betyder allt detta? Egentligen? Och nu ska jag återigen ägna mig åt kvalificerad gissningslek....

1) Det blir inget enhetligt "märke" att följa.

Min gissning är snarare att vi får två, eller kanske rentav tre, inledande avtal som kommer att lämna avtryck för resten av arbetsmarknaden.

Inom industrin kommer det sätta en löneökningsnivå (eller eventuellt två: en för arbetarna och en för tjänstemännen och akademikerna) och inom handeln en annan. Eftersom handelssektorn just nu går betydligt bättre än industrin (samtidigt som löneläget generellt är lägre inom handeln, bland annat beroende på att där finns betydligt fler kvinnor) kommer löneökningsnivåerna i procenttal här att bli högre. LO-förbundet Handels kommer helt enkelt inte att nöja sig med den (låga) löneökningsnivå som blir resultatet inom industrisektorn denna gång utan kräva mer eftersom företagen har råd att betala mer.

Kanske är det alltså så att perioden när "Den internationellt konkurrensutsatta sektorn" fått "sätta märket" snart är ett minne blott?

Om det nu sätts två (eller tre) märken, vilket av dessa kommer att få störst betydelse när resten av arbetsmarknaden, som nu ligger i startgroparna i sina förhandlingar, ska sätta sig till bords? Det handlar då om stora och viktiga områden, inte minst för oss Civilekonomer, som IT-branschen, tjänstesektorn, kommunala  och statliga sektorn.

2)  Olika avtalsperioder - otakt i framtida förhandlingar?

Inom Svenskt Näringsliv finns nu starka krafter som vill komma bort ifrån situationen med en superavtalsrörelse där industrin sätter märket, som i år.  Jag tror därför att vi kommer att se olika långa avtalsperioder för industrisektorn och resten av den privata arbetsmarknaden (främst handels och tjänstesektorn). Mycket talar alltså för att vi inte kommer att ha  sammanhållna avtalsrörelser i framtiden utan att det kommer att gå ske i viss otakt med till exempel förhandlingar inom tjänstesektorn på våren och inom industrin på hösten.

 

Det är onekligen upplagt för en spännande slutfas i förhandlingarna.  Hur ska det sluta? Har jag rätt eller fel i mina gissningar? Det ska verkligen bli spännande att följa utvecklingen de närmaste dagarna...

 

 

Om kringgående av LAS genom inhyrning från bemanningsföretag

Gästs bild
tis, 2009-12-22 14:52 av Gäst

Nä, det var ingen slump att frågan om inhyrning av tidigare uppsagd personal och kringående av återanställningsreglerna i LAS  debatterats så livligt de senaste veckorna i media, främst genom fallen Urban Outfitters och Euromaint.  Idag skriver företrädare ifrån de sex LO-förbunden inom  6F-samarbetet (dvs SEKO, Byggnads, Transport, Elektrikerna, Fastighets och Målarna) på DN-debatt att  ”8 av 10 beredda strejka mot inhyrd arbetskraft”.  I Dagens Industri fortsätter sedan ställningskriget genom att Christer Ågren, vice vd  på Svenskt Näringsliv,  ger svar på tal och menar att så problematiskt kan det ju inte vara att vara att arbeta som inhyrd. Bemanningsföretagen har ju trots allt (oftast) kollektivavtal.

Frågan har nu tydligt seglat upp som den allra viktigaste  för LO för den kommande avtalsrörelsen. Näst efter reallöneökningar då förstås.

Civilekonomerna delar LO-förbundens uppfattning i frågan om att det är fel att kringgå reglerna om företrädelserätt till återanställning efter uppsägning på grund av arbetsbrist genom att istället hyra in personal via bemanningsföretag. Särskilt som det ofta är exakt samma personer som hyrs tillbaka till sina gamla jobb men, som regel,  till sämre villkor och sämre anställningstrygghet.  Att detta kringgående idag är tillåtet och dessutom flitigt använt av många arbetsgivare, inte endast inom LO-området, är ett otyg. Frågan finns därför med i de gemensamma yrkandena från de fackliga organisationerna på Teknikavtalet som Sveriges Ingenjörer (och därmed också Civilekonomerna) står bakom.

Däremot är vi samtidigt väl medvetna om att bemanningsföretag, rent generellt, på många sätt är utmärkta arbetsgivare. Genom branschorganisationen Almega Bemanningsföretagen finns numera bra kollektivavtal, såväl för arbetare som för tjänstemän och akademiker, och ett tydligt certifieringssystem som kraftigt har bidragit till att höja seriositeten och kvalitén hos företagen i branschen. Bemanningsföretagen har dessutom, inom våra medlemsgrupper, visat sig vara en effektiv väg in på arbetsmarknaden för nyutexaminerade och för akademiker med utländsk bakgrund.  Genom att komma ut på uthyrningsuppdrag har man fått in en fot på arbetsmarknaden hos en arbetsgivare  som sedan ofta lett till en fast tjänst i kundföretaget. 

Vi är alltså inte alls ute efter att stoppa bemanningsföretagens verksamhet.  Nej, det är just bara  det oschyssta kringgåendet av reglerna om företrädelserätten som vi vill stoppa.

 

Nu går det bra igen!

Gästs bild
mån, 2009-12-07 17:11 av Gäst
Tjänstesektorn går som tåget och det tycks som om finanskrisen för tjänsteföretagens del redan är avvärjd.

Idag presenterade Almega sin senaste Tjänsteindikator som visar att deras medlemsföretag nu går som tåget. Lågkonjunkturen har inte slagit särskilt hårt mot tjänstesektorn, det visar undersökningen tydligt. Under tredje kvartalet 2009 var sysselsättningen återigen uppe på samma nivåer som 2008, dvs före finanskrisen. Att då samtidigt gå ut och propagera för nollavtal och "inga centralt fastslagna lönepåslag" för 2010 såsom Almegas VD Jonas Milton, tillsammans med övriga Svenskt Näringsliv mfl,  gjort under hösten rimmar osedvanligt illa med den verklighet som uppenbarligen finns därute!

Symptomatiskt är också att när Dagens Industri häromdagen utsåg 2009 års Supergasell, dvs det allra snabbast växande gasellföretaget i Sverige,  blev det just ett tjänsteföretag som fick denna utmärkelse.  Vinnare blev bemanningsföretaget, och Almega-medlemmen, Qwork . Företaget har sedan 2005 haft en tillväxt på smått osannolika 5209%!

Att bemanningsföretagen just nu går extra bra beror bl a på att många företag kommit på det  smarta tricket att komma runt återanställningsreglerna i LAS, nämligen att säga upp personalen genom omorganisation/arbetsbrist och därefter hyra in den gamla personalen via bemanningsföretag. Förra veckan kunde vi läsa om klädbutiken Urban Outfitters som gjort på detta sätt då deras personal ville att företaget skulle teckna kollektivavtal.  Det senaste exemplet är företaget Euromaint.

Civilekonomerna är generellt positivt inställda till bemanningsföretag. De har visat sig vara effektiva i att erbjuda en väg till arbetsmarknaden för yngre personer, personer med invandrarbakgrund eller personer som av annat skäl står längre ifrån arbetsmarknaden. 

Det Civilekonomerna, liksom resten av den svenska fackföreningsvärlden har svårt för,  är den metod som nu spritt sig bland många arbetsgivare att runda reglerna i LAS om återanställningsrätt . Att LO under 2010 års avtalsrörelse och valrörelse sannolikt kommer att driva frågan hårt är alltså inte att förvånas över.

Avtalsrörelsen 2010 - vad är det för särskilt denna gång?

Gästs bild
tis, 2009-11-10 15:12 av Gäst
Lågkonjunktur, större samordning än nånsin, enormt många avtal och dessutom valår. Så kan man kort sammanfatta vad som är speciellt med just 2010 års avtalsrörelse.

En viktig sak som skiljer den kommande avtalsrörelsen från de senaste (år 2001, 2004 och 2007) är att Sverige den senaste 18-månadersperioden varit hårt drabbat av den globala finanskrisen och dess effekter.

Vi står nu mitt inne i en djup lågkonjunktur med varsel och uppsägningar som vardagsmat. Lågkonjunkturen har dock slagit väldigt ojämnt. Värst drabbad är den internationellt konkurrenssatta industrisektorn, den som traditionellt är stöttan i den svenska lönebildningen. Att bilindustrin i västsverige, med alla sina underleverantörer drabbats hårt har fått effekter för hela denna geografiska region. Andra branscher som starkt påverkats av lågkonjunkturen är skogsindustrin, telekomsektorn, finansbranschen och bemanningsbranschen. Vissa branscher har, å andra sidan, knappt alls påverkats av nedgången. Jag tänker då främst på ”hemmamarknaderna”, dvs handels- och tjänstesektorn men också på IT-branschen. Trots nedgång i den globala ekonomin måste folk fortfarande äta mat och köpa kläder och man unnar sig gärna lite extra guldkant i hemmatillvaron om man nu ändå inte kan åka på utlandssemester.

Under denna lågkonjunktur har skillnaden mellan de som har jobb och de som står utanför jobb blivit extra tydlig. De som har jobb har gynnats av en ekonomi utan inflation, på gränsen till deflation, vilket gjort att lönehöjningarna som givits faktiskt slagit igenom i lönekuvertet. Regeringen har också genomfört ett omfattande jobbavdrag i flera omgångar vilket märkts i den privata ekonomin för flertalet yrkesverksamma. Samtidigt har det blivit svårare att få nytt jobb för de som blivit med sitt jobb, tuffare krav på de sjukskrivna att ta sig tillbaka till arbetsmarknaden och tuffare villkor på arbetsmarkanden för de som har ett jobb. Jag tänker på de många neddragningsprocesserna som minskat personalstyrkorna i företagen, renodlat och slimmat organisationerna. Trycket på varje enskild anställd att leverera är hårt. Tålamodet hos de flesta arbetsgivare med en person som inte helt passar in i mallen är idag också betydligt kortare än tidigare. Det är något jag tydligt märker av i mitt jobb som ombudsman.

De som räknat säger att under 2010 kommer sisådär 500 kollektivavtal att förhandlas om. Sammanlagt berörs ungefär 3 miljoner anställda. Ungefär hälften av dessa kollektivavtal är arbetaravtal (LO-området) och hälften tjänstemannaavtal (TCO- och SACO-området). Civilekonomerna, som har medlemmarna spridda över alla tänkbara branscher och i alla sektorer, deltar aktivt i förhandlingen av ett tjugotal av dessa tjänstemannaavtal. Vi gör det dock alltid efter samordning med andra fackliga organisationer.

Aldrig tidigare har vi upplevt att både arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan är så samordnade internt vad gäller avtalskraven. Hela LO, både de kvinnodominerade och de mansdominerade förbunden,  står exempelvis enade bakom de avtalskrav som presenterades den 2/11.

Lika samordnade är arbetsgivarsidan inom Svenskt Näringsliv och Almega i sin syn att man vill ha sk nollavtal utan löneökningssiffror inskrivna i de centrala löneavtalen. I stället vill man att lönebildningen ska ske lokalt.  Denna syn trummas sedan månader tillbaka enhälligt ut i debattartiklar, tv-soffor och pressmeddelanden. Även arbetsgivarna på den kommunala och statliga sidan, SKL och Arbetsgivarverket, har nu också förklarat sig vilja ha nollavtal med lokal lönebildning. Så ser löneavtalen redan ut för SACO-förbunden men man önskar alltså träffa liknande avtal även med TCO och LO-förbunden.

Det fackliga samarbetet inom industrisektorn har också presenterat sina gemensamma avtalskrav som innebär ettårigt avtal med löneökning på 2,6%.

 Inom SACO och TCO-sidan samordnar vi oss i olika konstellationer inom privata och offentliga sektorn beroende på bransch, exempelvis Industriområdet, Handels- och tjänstesektorn, IT och Telekomområdet och Finansiella tjänster (Bank- Finans och Försäkringsbranscherna).

2010 är också ett valår och alla partierna ligger nu i startgroparna att kicka igång sina valkampanjer. Att arbetsmarknads- och sysselsättningsfrågor då kommer varaextra mycket i fokus på den politiska agendan är en inte särskilt kvalificerad gissning. Detta har tydligt märkts redan nu under hösten vid de politiska partiernas stämmor.