kollektivavtal

De nytecknade avtalen inom industrin är på 18 månader med två lönerevisioner om tillsammans lägst 2,6% i löneökning för perioden. Dessutom ska 0,2% av lönesumman per år avsättas till kompetensutveckling (dvs 0,3% totalt under perioden) och ytterligare en månad med föräldralön (utfyllnad av föräldrapenningen) ges till föräldralediga. För Akademikernas del finns också enligt avtalet den nya möjligheten att lokalt träffa  kollektivavtal om att en annan lönemodell nämligen helt lokal lönebildning utan löneökningssiffror angivna och med individuell lönesättning efter lönesamtal. Det krävs dock att det finns lokal akademikerförening på arbetsplatsen och att man träffar ett särskilt avtal om saken. På detta sätt ges en möjlighet att testa om arbetsgivarnas fagra ord om lokal lönebildning och nollavtal fungerar i praktiken inom industrisektorn.

Det som kanske överraskade en smula var att IF Metall inte var med i båten och träffade avtal samtidigt. Redan i fredags kom ju beskedet att man lagt ner förhandlingarna och skickat hem sin delegation samtidigt som Sveriges Ingenjörer och Unionen förhandlade vidare för fullt.  Många har också reagerat på att det nu tycks som en spricka har uppstått mellan LO-förbunden å ena sidan och TCO- och Saco-förbunden å andra sidan. 

Man påstår att det väletablerade och framgångsrika fackliga samarbetet inom industrin, som lett till ett sammanhållet Industriavtal och reallöneökningar i lång följd av år, nu skulle vara ett minne blott. Är det korrekt?

Njaej, är mitt enkla svar på den frågan. Visst har tjänstemännen och Saco nu gått före och för första gången tecknat avtal utan att vänta på IF Metall och LO-förbunden. Detta är unikt. Men årets avtalsrörelse är också rätt unik. Exempelvis genom att Sveriges ekonomi nu är så tudelad. Delar av landet är dessutom hårdare märkt av konjunkturen än andra. Stora delar av industrin går  fortfarande uruselt (särskilt tillverknings- och exportindustrin) samtidigt som andra delar går bra (exempelvis råvaruindustrin). Hemmamarknaderna, dvs handels- och tjänstesektorerna, går riktigt bra, delvis på grund av regeringens stimulansåtgärder som gör att vanligt folk har mer pengar i plånboken att röra sig med.  Det har med andra ord inte varit särskilt lätt för parterna att enas om hur stort löneökningsutrymme den svenska ekonomin tål. Speciellt inte om man har industrin som utgångspunkt.

Varför tecknade då inte IF Metall också avtal i lördags natt tillsammans med tjänstemännen och akademikerna? 

Det finns, som jag kan se det, främst tre skäl: 

1) Den främsta orsaken till detta är LO:s strikta påbud om avtalssamordning mellan sina medlemsförbund. Inom LO var man uppenbarligen livrädda för att få ett för lågt satt "märke" från Industrin som resten av arbetsmarknaden skulle tvingas ärva.  Istället har man centralt från LO tagit det taktiska beslutet att låta handeln försöka få till ett märke  som kan gälla för LO-området och som är högre än vad man hade kunnat pressa fram på industrins område.

2) Den andra faktorn är frågan om kringgående av företrädelserätten genom inhyrning via bemanningsföretag. Frågan har topp-prioritet för LO-förbunden, särskilt inom industrin, samtidigt som man var långt ifrån en samsyn mellan parterna hur man ska hantera frågan.

3) Den tredje viktiga frågan var avtalsperiodens längd.  LO  var inte intresserade av att inom industrin acceptera en avtalsperiod som avvek från det gängse dvs, två eller tre år med en stor sammanhållen avtalsrörelse inför nytt avtal. Man ser hellre en sammanhållen avtalsrörelse på vårkanten, där industrin går i täten, och vill helst ha ett 22 månaders-avtal.

Har de träffade avtalen inom industrin inneburit att det nu satts ett så kallat märke på 2,6%?

Njaej, är mitt enkla svar även på denna fråga. Det betyder att man enats om en löneökningstakt som industrin tål att hålla för de närmaste 18 månaderna för tjänstemän och akademiker. Inget annat. Nya avtal som träffas framöver kan bli på både kortare och längre avtalstid än de 18 månader som man enats om inom industrin. Procentsatsen för löneökningarna kan därför bli både högre eller  lägre för andra avtalsområden och för andra grupper beroende på avtalstid. Inom handeln, som nu är på tapeten i och med Handelsanställdas förbunds varslade strejk inför påsken, finns också andra viktiga frågor att lösa som till exempel rätten till heltid, en viktig fråga för LO-förbunden generellt.

De närmaste dagarna kommer vi att bli varse om avtalssamordningen inom Svenskt Näringsliv gör det möjligt för Svensk Handel att teckna avtal med Handelsanställdas förbund eller om man måste avvakta en överenskommelse med IF Metall inom industrin. Och i så fall på vilken nivå detta avtal inom handeln kommer att hamna på?

Min gissning är att vi kommer slippa strejk inom handeln eftersom man kommer att träffa avtal innan dess. Detta avtal kommer dessutom troligen mer får effekten av ett märke för framtida avtal än de två avtal som redan tecknats inom industrin. Detta både för LO-området och för tjänstemän och akademiker.  Jag gissar också att vi kommer att se längre avtalsperiod inom handeln och dessutom med löneökningsnivåer på en  högre nivå än industrins 2,6%. Vad tror ni? 

När jag går igenom skörden av artiklar och blogginlägg från de senaste dagarna då jag befunnit mig utomlands  noterar jag att flera inlägg handlar om det amerikanska  klädföretaget Urban Outfitters som låtit sin butikspersonal i Sverige välja mellan att överflyttas till ett bemanningsföretag eller annars bli uppsagda. Därefter har företaget bemannat butiken med sin tidigare personalstyrka, men nu inhyrda ifrån bemanningsföretaget.  Detta efter att Handels tryckt på för att få klädföretaget att teckna kollektivavtal. Utan avtal saknar de anställda till exempel rätt till ob-tillägg för arbete på kvällar och helger och tjänstepension. Genom denna finurliga manöver får förvisso personalen kollektivavtal "bakvägen" genom sin anställning i bemanningsföretaget men till ett väldigt högt pris då de inte längre har sin anställning i det företag där de faktiskt arbetar.

 Min amerikanske kusin Michael, 22 år gammal och med nyligen avslutade  collegestudier bakom sig, berättade för mig i helgen att han har haft svårt att hitta ett ordentligt jobb  i ett New York tyngt av finanskrisen. Sedan ett knappt år tillbaka jobbar han dock som butikssäljare inom kontorsvarubranschen. Men bara på korttidskontrakt, på timmar spridda från sju på morgonen till tio på kvällen, sex dagar i veckan. Med en timlön knappt över "minimum wage" och bara maximalt 35 timmar i veckan.  Skulle han jobba mer än så tvingas nämligen företaget, enligt lag, ge honom "benefits" dvs bland annat sjuklön och semester. Hans anställning ger honom därför ingen trygghet, ingen långsiktighet och bygger inte heller någon lojalitet. Och det inte från någondera hållet, varken hans eller företagets! Så fort han hittar ett annat arbete med bättre lön, arbetstider och förmåner så sticker han bums berättar han för mig.

Jag är övertygad om att personal som får ordentligt betalt, ett schysst bemötande och därmed en signal från företaget att "Vi tror på dig, du är en del i vårt företags framgång!" också jobbar bättre, säljer mer och levererar högre kvalitet och  större kundnytta. Att outsourca personal och verksamhet till andra företag (till exempelvis bemanningsföretag)  eller till andra länder (väldigt vanligt inom  exempelvis IT-branschen) är inte självklart någon långsiktigt lönsam affär. Man vinner måhända kortsiktiga vinster i form av sänkta kostnader och en ökad flexibilitet i bolaget. På lite längre sikt är dock resultatet ofta ett annat. Inte minst när kunderna börjar reagera negativt, som nu i fallet med Urban Outfitters.

En viktig sak som skiljer den kommande avtalsrörelsen från de senaste (år 2001, 2004 och 2007) är att Sverige den senaste 18-månadersperioden varit hårt drabbat av den globala finanskrisen och dess effekter.

Vi står nu mitt inne i en djup lågkonjunktur med varsel och uppsägningar som vardagsmat. Lågkonjunkturen har dock slagit väldigt ojämnt. Värst drabbad är den internationellt konkurrenssatta industrisektorn, den som traditionellt är stöttan i den svenska lönebildningen. Att bilindustrin i västsverige, med alla sina underleverantörer drabbats hårt har fått effekter för hela denna geografiska region. Andra branscher som starkt påverkats av lågkonjunkturen är skogsindustrin, telekomsektorn, finansbranschen och bemanningsbranschen. Vissa branscher har, å andra sidan, knappt alls påverkats av nedgången. Jag tänker då främst på ”hemmamarknaderna”, dvs handels- och tjänstesektorn men också på IT-branschen. Trots nedgång i den globala ekonomin måste folk fortfarande äta mat och köpa kläder och man unnar sig gärna lite extra guldkant i hemmatillvaron om man nu ändå inte kan åka på utlandssemester.

Under denna lågkonjunktur har skillnaden mellan de som har jobb och de som står utanför jobb blivit extra tydlig. De som har jobb har gynnats av en ekonomi utan inflation, på gränsen till deflation, vilket gjort att lönehöjningarna som givits faktiskt slagit igenom i lönekuvertet. Regeringen har också genomfört ett omfattande jobbavdrag i flera omgångar vilket märkts i den privata ekonomin för flertalet yrkesverksamma. Samtidigt har det blivit svårare att få nytt jobb för de som blivit med sitt jobb, tuffare krav på de sjukskrivna att ta sig tillbaka till arbetsmarknaden och tuffare villkor på arbetsmarkanden för de som har ett jobb. Jag tänker på de många neddragningsprocesserna som minskat personalstyrkorna i företagen, renodlat och slimmat organisationerna. Trycket på varje enskild anställd att leverera är hårt. Tålamodet hos de flesta arbetsgivare med en person som inte helt passar in i mallen är idag också betydligt kortare än tidigare. Det är något jag tydligt märker av i mitt jobb som ombudsman.

De som räknat säger att under 2010 kommer sisådär 500 kollektivavtal att förhandlas om. Sammanlagt berörs ungefär 3 miljoner anställda. Ungefär hälften av dessa kollektivavtal är arbetaravtal (LO-området) och hälften tjänstemannaavtal (TCO- och SACO-området). Civilekonomerna, som har medlemmarna spridda över alla tänkbara branscher och i alla sektorer, deltar aktivt i förhandlingen av ett tjugotal av dessa tjänstemannaavtal. Vi gör det dock alltid efter samordning med andra fackliga organisationer.

Aldrig tidigare har vi upplevt att både arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan är så samordnade internt vad gäller avtalskraven. Hela LO, både de kvinnodominerade och de mansdominerade förbunden,  står exempelvis enade bakom de avtalskrav som presenterades den 2/11.

Lika samordnade är arbetsgivarsidan inom Svenskt Näringsliv och Almega i sin syn att man vill ha sk nollavtal utan löneökningssiffror inskrivna i de centrala löneavtalen. I stället vill man att lönebildningen ska ske lokalt.  Denna syn trummas sedan månader tillbaka enhälligt ut i debattartiklar, tv-soffor och pressmeddelanden. Även arbetsgivarna på den kommunala och statliga sidan, SKL och Arbetsgivarverket, har nu också förklarat sig vilja ha nollavtal med lokal lönebildning. Så ser löneavtalen redan ut för SACO-förbunden men man önskar alltså träffa liknande avtal även med TCO och LO-förbunden.

Det fackliga samarbetet inom industrisektorn har också presenterat sina gemensamma avtalskrav som innebär ettårigt avtal med löneökning på 2,6%.

 Inom SACO och TCO-sidan samordnar vi oss i olika konstellationer inom privata och offentliga sektorn beroende på bransch, exempelvis Industriområdet, Handels- och tjänstesektorn, IT och Telekomområdet och Finansiella tjänster (Bank- Finans och Försäkringsbranscherna).

2010 är också ett valår och alla partierna ligger nu i startgroparna att kicka igång sina valkampanjer. Att arbetsmarknads- och sysselsättningsfrågor då kommer varaextra mycket i fokus på den politiska agendan är en inte särskilt kvalificerad gissning. Detta har tydligt märkts redan nu under hösten vid de politiska partiernas stämmor.