Den svenska modellen

Det var Anna Danielsson Öberg, som i journalistdelen av jubileumskonferensen, tyckte att ett genomgående drag i Röster om lönebildning och medling var en oro för att anslutningsgraden bland såväl fack som arbetsgivarorganisationer riskerar att bli för låg.

Den svenska modellen bygger på att avtalsvägen lösa ett antal frågor som man i andra länder löser lagstiftningsvägen. Den modellen ger en ökad flexibilitet och möjlighet till branschanpassning. Reglerna kan också lätt ändras eller anpassas av de som har örat mest mot rälsen i dessa sammanhang, nämligen parterna.

Sverige har haft en unik hög anslutningsgrad, som är i sjunkande. Det finns naturligtvis många olika förklaringar till att det är så. Men det viktiga är att alla inblandade måste bli bättre på att förklara fördelarna med den svenska modellen. Utöver det måste självklart de erbjudanden som vi som fackliga organisationer har vara attraktiva. Det räcker dock inte, eftersom de bilder som sprids idag lätt drar alla fackliga organisationer över en kam och gärna utmålar facken som omoderna och utvecklingsfientliga. Det skapar inte direkt en god grundval för ett bra rekryteringsarbete.

Ingvar Persson, ledarskribent på Aftonbladet, pekade på att partsförhållanden handlar om att hantera en konlikt där det finns olika intressen och olika uppdragsgivare. För att klara det krävs en sund portion respekt för motparten.

Jag tycker att den respekten saknas när debattekniken går ut på att klistra olika förklenande omdömen om motparten. Det skulle vara välgörande om Svenskt Näringsliv, med sina många marknadsföringsmiljoner i bagaget, också kan gå ut och plädera för vikten av medlemskap . Samtidigt kan man mycket väl peka på att det finns olika åsikter mellan parterna, vilket ju är själva grundvalen för att det finns olika parter. Men det är viktigt att klargöra att det inte endast är med attityden att "mina åsikter är moderna och dina är omoderna"  som vi lockar människor att bli medlemmar i de fackliga organisationerna.