Perspektiv

Den högre utbildningens internationalisering betraktas lätt som ett modernt fenomen. Erasmus och Bologna. Samarbetsavtal mellan olika lärosäten. Nog måste det väl vara moderna påfund.

De senaste dagarna har jag ägnat åt medeltiden i Sveriges historia (del II). Andreas And var en av sin tids främsta kyrkomän.  År 1285 (!) köpte han en fastighet i Paris som han 1291 donerade till en stiftelse för studenter från Uppsala ärkestift.

Brynolf Algotsson var en av epokens viktigaste biskopar i Skara. Han hade själv studerat 10 år i Paris. Även han lät inrätta en särskild byggnad i Paris avsedd för studenter från Skara biskopsdöme.

Till saken hör att vid denna tid fanns inga högre utbildningar i Sverige. Påven hade i en rundskrivelse 1219 uppmanat svenska präster att skicka lämpliga personer till Paris. Signums svenska kulturhistoria om medeltiden beräknar att kanske 40-50 svenskar studerade i Paris på 1300-talets början.

Så så många var de ju inte. Men det är ändå fascinerande att tänka sig att denna lärdomsmöjlighet fanns, att svenska studenter inhämtade kunskaper och byggde nätverk ute i Europa.

Efter ett tag minskade antalet studenter i Paris och Prag seglade upp som den stad som svenskarna reste till. Det berodde på att Parisuniversitetet höll på påven i Avignon medan svenskarna och Praguniversitetet var lojala mot påven i Rom.