Jobben är den fråga som både Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin menar är avgörande för vilket parti som väljarna ska ge sitt förtroende.

Båda har dock glömt vilken viktig roll civilekonomutbildning och högre utbildning i allmänhet spelar för att skapa arbeten. Civilekonomer är framgånsrika i att starta företag som skapar arbetstillfällen vilket framgår av vår rapport "utbildningsbakgrund och nyföretagande". En satsning på högre utbildning är väldigt viktig för att få internationellt konkurrenskraftiga arbeten.

I dagsläget är de resurser som satsas på den högre utbildningen helt otillräckliga. För att inte halka efter i den internationella jobb-konkurrensen behöver svenska universitet och högskolor få mer resurser!

Det är märkligt att valrörelsen lyckas hålla sig så kemiskt fri från en diskussion kring denna viktiga fråga. Ska Sverige vara en kunskapsnation eller ska vi enbart satsa på att skattemässigt gynna frisörer och serveringspersonal?

Den högre utbildningens internationalisering betraktas lätt som ett modernt fenomen. Erasmus och Bologna. Samarbetsavtal mellan olika lärosäten. Nog måste det väl vara moderna påfund.

De senaste dagarna har jag ägnat åt medeltiden i Sveriges historia (del II). Andreas And var en av sin tids främsta kyrkomän.  År 1285 (!) köpte han en fastighet i Paris som han 1291 donerade till en stiftelse för studenter från Uppsala ärkestift.

Brynolf Algotsson var en av epokens viktigaste biskopar i Skara. Han hade själv studerat 10 år i Paris. Även han lät inrätta en särskild byggnad i Paris avsedd för studenter från Skara biskopsdöme.

Till saken hör att vid denna tid fanns inga högre utbildningar i Sverige. Påven hade i en rundskrivelse 1219 uppmanat svenska präster att skicka lämpliga personer till Paris. Signums svenska kulturhistoria om medeltiden beräknar att kanske 40-50 svenskar studerade i Paris på 1300-talets början.

Så så många var de ju inte. Men det är ändå fascinerande att tänka sig att denna lärdomsmöjlighet fanns, att svenska studenter inhämtade kunskaper och byggde nätverk ute i Europa.

Efter ett tag minskade antalet studenter i Paris och Prag seglade upp som den stad som svenskarna reste till. Det berodde på att Parisuniversitetet höll på påven i Avignon medan svenskarna och Praguniversitetet var lojala mot påven i Rom.

Det är i en artikel i Sydsvenskan som regeringens expert sågar jobbsatsning.

I artikeln uttalar sig experten: " I många andra EU-länder har man lagstadgad minimilön. Den sätts lågt eftersom alla företag måste ha råd att anställa unga. I Sverige bestäms lönerna i kollektivavtal. Då tenderar ingångslönen i varje avtal att hamna väldigt nära snittlönen, förklarar han".

De som uttalar sig på detta vis missar väsentliga aspekter. En av dessa är att för akademiker så finns inga ingångs- eller minimilöner som regleras i avtal. Ingångslönen sätts på en fri marknad mellan arbetsgivare och arbetstagare. I lågkonjunktur blir lönerna lägre. Men oaktat detta är det ändå så att fler unga akademiker blir arbetslösa i en lågkonjunktur.

Ett viktigt skäl till att företagen väljer att inte utnyttja lågkonjunkturen fullt ut är att man vill ha en viss lönestruktur i företaget och man vill ha nöjda medarbetare. Att de som anställs under en lågkonjunktur skulle arbeta sida vid sida med personer som anställts i en högkonjunktur med väsentligt högre lön skulle skapa problem.

Missnöje och en vilja att sluta så fort det går är två effekter som skulle uppstå.

Det är en gammal sanning att det man vinner i generaliserbarhet förlorar man i precision- och tvärtom. Debatten om ungdomsarbetslöshet skulle må bra av om erfarenheterna från verklighetens folk fick tjäna som incitament till fördjupad forskning.

Låt mig först slå fast att jag hade fel. Årets snackis blev inte: Hur stort kan det bli. Snarast en lite översiggiven suck: Det kan bli hur stort som helst.

Ändå börjar det kännas som om den fysiska kapaciteten har sina begränsningar. Att äta lunch eller middag är nästan ogörligt. Bokningar (fast samtidigt får man besked att inga bokningar görs) och långa köer har präglat veckan. De improviserade träffarna är ett minne blott: Ska vi äta lunch 2013?

Hotellrum är en annan trång sektor. När jag frågade om rum på ett nyöppnat hotell i centrala Visby var beskedet att det är fullbokat till 2015. Vad gör ni på sommaren 2016? Dags att boka!

Nå, det kan raljeras kring, men visar samtidigt på det stora behov av kontakter och informations- och meningsutbyten som finns. Sällan har jag sett så många regeringsledamöter, riksdagsmän och andra ledande politiker vandra runt bland oss andra. Alltid beredda till möten.

Det stora intresset leder också till att knepen för att fånga uppmärksamhet och nå ut med sina budskap ökar. I år har jag noterat flera "happenings": små teaterstycken uppförs; ungdomar som lägger sig ner på gatan för att få människor att stanna upp; en grupp reser sig från ett seminarium och vandrar tyst ut under det att de vecklar upp en banderoll.

Toleransen är ändå stor under Almedalsveckan.

Veckan pressar alltså fram en enorm kreativitet och produktutveckling. Hur mycket betyder detta för vår BNP? Kan påhittigheten bli en svensk exportframgång?

Frågan är om det i mitt tycke oerhört omdömeslösa tilltaget att elda upp en massa pengar är ett utslag av felslaget uppmärksamhetsbehov. Eller om det bara är rent och skärt dåligt omdöme?

Vi var nöjda med våra arrangemang. De jag talat med var nöjda med sina. Dessutom har året givit ovanligt många tillfällen att vidmakthålla upparbetade relationer. På begränsad yta och under begränsad tid. Detta erbjuds ingen annanstans. 

Kampen om medias uppmärksamhet är stort. Utrymmet i media är begränsat. Jag tror att beroendet av media minskar. Face book-grupper, bloggar och hemsidor gör att man lätt når ut till i vart fall de människor som har ett intresse för avsändarens frågor. I år har det varit det definitiva genombrottet för websändningar på nätet. Än så länge är allt detta för en begränsad krets, men kunskapen kommer att sprida sig och bli en möjlighet för samhällsintresserade att följa olika frågor.

Samtidigt kan denna utveckling begränsa det som delvis varit ett signum för Almedalen - att inte bara diskutera utifrån givna positioner utan reflektera.

Alla dessa årliga analyser visar att Almedalsveckan förändras, nästan som en levande organism. Därför är det ganska ointressant om veckan blir större eller mindre. Behovet av den finns. "Därför kommer den igen, nästa år igen, för det har den lovat".